Nedan följs en artikel som lämnades in under genomgång av kursen Pedagogiskt arbete i teori och praktik.

Det går även att ladda ned som pdf här: skolan som samhällsinstitution

Introduktion

Skolan är en av samhällets sociala och kulturella mötesplatser. Familjer från olika trosuppfattningar och kulturer, med olika strukturer och sociala bakgrunder träffas varje dag och sitter tillsammans på möten, och deras barn leker tillsammans och bygger relationer med varandra. Skolan är också en institution som styrs av politiska, ekonomiska och pedagogiska krafter och som måste möta samhällets behov och förväntningar. Det är viktigt att skolan tar del av samhällsutvecklingen och även bidrar till utveckling i samhället (Sandberg, 2011).

Sandberg (2011) lyfter fram att skolans syfte alltid har varit att föra över den genererade kunskapen till kommande generationer samt att utveckla ny kunskap för att driva samhällets utveckling framåt. Richardson (2004) poängterar även att vissa skolreformer kan uppfattas som direkta konsekvenser av diverse samhällesfaktorer. Andra gånger blir skolan ett instrument med vilket de politiska makthavarna söker förändra samhället. Richardson (2004) skriver att skolan är en integrerande del i den politiska, ekonomiska och sociala verkligheten, liksom Wahlström och Sundberg (2015) som menar att utbildningspolitiska frågor är beroende av sitt specifika sammanhang och därför har skolan styrts med olika intressen och kunskapsuppfattningar i olika perioder. Brante (2011) skriver från ett liknande perspektiv och menar att skolformerna tar form i läroplaner vars syfte är att vidareföra de kunskaper vi som grupp eller kultur utvecklat. Läroplanerna innefattar också normer och värderingar som politiker och samhället har bestämt att skolan ska grunda sig i. Det handlar om en samling av bestämda tankegångar kring vad barn ska kunna och vilka värderingar de ska anamma.

Folkskolan och jämlikhetssträvan

Under andra halvan av 1800-talet fanns det läroverk, flickskolor och folkskolor i Sverige. De olika skolformerna hade olika regleringar och var tänkta för barn från olika ekonomiska bakgrunder. I läroverket gick borgerliga pojkar, i flickskolan gick borgerliga flickor, och i folkskolan gick arbetarklasspojkar och-flickor.

Folkskolan reglerades först av folkskolestadgan år 1842. Johansson och Florin (1996) beskriver folkskolans gång utifrån ett disciplineringsperspektiv, hur makt och kontroll fördelades mellan staten, lärarna, familjerna och barnen. Johansson och Florin (1996) beskriver folkskolan som en mer flexibel skola än läroverket, eftersom den var tvungen att anpassa sig till jordbrukets tidsrytm då barnen arbetade i jordbruket för att hjälpa sin familj. Det innebar även en större flexibilitet i skolarbetet. Detta, menar Johansson och Florin, begränsade lärarna och det pedagogiska arbetet, men påverkade även samverkan med hemmet. Barnens föräldrar brukade ifrågasätta lärarens rätt att bestämma över deras barn, vilket försvagade lärarnas legitimitet. Efter normalplanens implementering 1878 var lärarna, å andra sidan, även tvungna att anpassa sig till modeller för den tidsmässiga organisering av skolarbetet, och det statsbidrag som skolan fick berodde på om detta krav uppfylldes. Statliga folkskoleinspektionen granskade även verksamheten regelbundet för att komma med förslag till förbättring (Johansson & Florin, 1996).

Redan på 1900-talet började skolan användas som ett instrument för att uppfostra demokratiska medborgare samt för att avskaffa eller minska de sociala klyftorna i samhället. Tanken var att folkskola inte längre skulle vara den fattigskolan, utan att den skulle fungera som en allmän bottenskola för de barn som senare skulle fortsätta i läroverket (Richardsson, 2004). Richardsson lyfter fram de sociala skäl som var centrala för skolreformerna i 1940-talets skoldebatter. Detta ledde till 1960-talets jämlikhetssträvan, som hade som syfte att förändra de sociala strukturerna och den sociala miljön för att slå broar över de gamla samhällsklyftorna (Richardsson, 2004). Detta samhälle i förändring behövde också, enligt Bergström (2003), en annan gymnasieskola. Samhället var komplicerat, frågor om demokrati och jämlikhet inom utbildningen lyftes fram av vänstervågen och skolan försökte ligga före i samhällsutvecklingen.

1960–1980-talets decentralisering, kunskapssamhället och valfriheten

Några nyckelbegrepp som definierar utbildningssystemets historik under dessa decennier var decentraliseringen, kunskapsrörelsen och valfriheten.

Gymnasiet och skolan gick in i en period med flera reformer som ledde till flera olika läroplaner (Brante, 2011).  Utbildningssystemets decentralisering kom från Moderaterna år 1978. Decentraliseringen innebar att varje kommun fick statsbidrag som de kunde fördela på de lokala verksamheterna. Detta ledde till att skolan styrdes genom politiska mål och lokala skolplaner. Syftet med detta var att bygga ett effektivare skolsystem och att ge en ökad beslutsrätt i den enskilda skolan (Sandberg, 2011).

En till aspekt som karakteriserade denna tid var kunskapsrörelsen, som Bergström (2003) definierar som en rörelse som strävade efter nyttig kunskap och kulturarv och som även satte läraren i centrum. Kunskapsrörelsen hade enligt Bergström (2003) en kraftig ekonomisk slagsida, kunskaper objektifierades och beskrevs i termer av produktion och konsumtion.  Ambitionen med denna vridning riktades mot kvantitativa mål där individualisering var mycket viktigt och samhällsekonomin satte stora krav på effektivitet och produktivitet (Bergström, 2003).

Ett till begrepp kring vilket skoldebatten koncentrerades under senare delen av 1980-talet var valfriheten. Bergström (2003) skriver att de liberala partierna främjade specialiserade skolor, med lokala kurser, som kunde styra det pedagogiska innehållet genom profilering. Syftet med att lyfta fram detta begrepp var att öka föräldrarnas och elevernas inflytande och främja skolutvecklingen och elevernas maximala individuella utveckling. En av de konsekvenser av valfriheten som Bergström (2003) lyfter fram är att denna liberala styrning ledde till att skolorna var tvungna att konkurrera för att locka elever med hjälp av profilering (Bergström, 2003).

1990–2000-talets reformer: internationalisering och likvärdighet

Tidigare decenniers decentralisering, kunskapsrörelse och valfrihet ledde till att lärares roll och professionalism omdefinierades. Sjöberg (2010) skriver om skolreformerna utifrån lärarnas perspektiv och menar att staten under 1990-talet förändrade förväntningarna på lärarna och deras kunskap, eftersom det nya lärarna skulle ha ömsesidiga kunskaper och förhålla sig till kunskaper, undervisning och även sitt eget lärande på ett nytt sätt. Lärarna skulle ha ansvaret att utveckla sig själva, sitt inflytande på skolans verksamhet och sin yrkesroll samt dess status (Sjöberg, 2010).

Wahlström och Sundberg (2015) karakteriserar denna period som en tid då en kraftfull reformallians skedde på den internationella utbildningspolitiska arenan, där det lyftes fram en läroplansdiskurs i riktning mot mer kompetensorienterade läroplanskonstruktioner. Tillsammans med denna nya reform utvecklades inom OECD och EU programmatiska styrningsverktyg som till exempel PISAundersökningar, vilket ledde till ett mer avnationaliserad och likformigt utbildningsspråk för olika länders nationella läroplaner. EU ville lägga fokus på den ökade samhälleliga komplexiteten till följd av globaliseringen. Syftet var att framtidens läroplaner skulle vara mindre innehållsorienterade och att de skulle betona nyckelkompetenser som till exempel mångdimensionella, funktionella och integrerade förmågor som kunde vara användbara i olika sammanhang. Det handlade om generella färdigheter som går att överföra mellan olika situationer och ämnen. Wahlström och Sundberg (2015) skriver också om den svenska kontexten, där det tidiga kunskapsbegreppet kombinerades med EU:s nyckelkompetenser och kompetenser uppfattades som förmågor inom ämnena, vilket ledde till en avvikelse från EU-reformtrenden.

Under de senaste decennierna har begreppet likvärdighet fått en central roll i utbildningspolicydokument, och det har formulerats tydliga, enhetliga och på förhand formulerade krav på vad varje elev har rätt att få lära sig i skolan (Wahlström & Sundberg, 2015).

Slutsats

Politiska, ekonomiska och pedagogiska intressen styr utbildningspolitiken, som leder till skolreformer och förändringar i lärarutbildningen. Brante (2011) skriver att den samhälleliga värdegrunden är utgångspunkten för arbetet inom skolan. Jag kan tillägga att olika regeringar i olika tider har använt skolan som en kamp där nutiden och framtiden spelas. Olika intressen och uppfattningar leder till olika åsikter om hur samhällets invånare ska leva tillsammans. Vilka begrepp kommer att dominera under de kommande decennierna?

Referenser

Bergström, G. (2003). Perspektiv på skolreformer. i S. Selander (red), Kobran, nallen och majjen. Kalmar: Leanders Grafiska AB.

Brante, G. (2011). Lärarutbildning – förändring över tid. i M. Holmqvist, Skolan och läraruppdrag – att bli och vara lärare (ss. 235-250). Lund: Studentlitteratur AB.

Brante, G. (2011). Läroplanen som skolans uppdrag. i M. Holmqvist (red.), Skolan och läraruppdraget – att bli och vara lärare (ss. 217-234). Lund: Studentlitteratur AB.

Johansson, U., & Florin, C. (1996). Tre kulturer-tre historier: Disciplinering i läroverk, flickskolor och folkskolor under 1800-talets senare hälft. i S. Nordström, Utbildningshistoria (ss. Årsböcker i svensk undervisningshistoria, vol. 182.). Uppsala: Reprocentralen HSC.

Richardsson, G. (2004). Svensk utbildningshistoria. Skola och samhälle förr och nu. Stockholm: Studentlitteratur.

Sandberg, B. (2011). Skolan som samhällsinstitution. i M. Holmqvist (red.), Skolan och läraruppdraget (ss. 203-217). Lund: Studentlitteratur.

Sjöberg, L. (2010). Lärarprofession på glid. Performativ förskjutning av statlig och lärarfacklig utbildningspolicy. Pedagogisk Forskning i Sverige, ss. 18-32.

Wahlström, N., & Sundberg, D. (2015). En teoribaserad utvärdering av läroplanen Lgr11. Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering.