Nedan kan du läsa min reflektion om Ambjörnssons bok Rosa – Den Farliga Färgen.

Inledningen

Rosa – Den farliga färgen (Ambjörnsson, 2011) här hjälpt mig förstå färgen rosa från ett nytt perspektiv. Rosa är en symbol som är laddat med starka känslor och budskap, och som spelar en stor roll i vissa situationer. Boken har fått mig att reflektera på vad rosa betyder i mitt liv och vilken roll det spelar i min omgivning. Färgen är så kraftfull att den aldrig brukar gå obemärkt förbi; den ses som en utmaning, som en provokation och ibland som en hot. Nedan beskrivs några situationer som har färgen rosa som tema.

Rosa och lila strumpor

Martin älskar rosa och lila. Förra året, när Martin var bara tre år brukade han komma ofta till förskolan med rosa kläder och gillade att ha tofs på sig. Martin ville inte vara en pojke och hen kommunicerade det genom sin utseende. Efter sommaren började Martins preferenser förändras. Hen var i en ny grupp med äldre barn och hens kläder börjades kommenteras. Martin kände sig utanför och berättade att killarna lätt inte hen spela fotboll eftersom hen hade lila och rosa kläder på sig. Killarna sa att de hatade rosa, de ville inte vara nära något i den färgen och de inte accepterade de som hade rosa på sig som jämlikar. Då hittade Martin på en egen strategi för att få acceptans. Hen började ha tröjor med superhjältar på sig och bara rosa på strumporna. Hens mamma kommenterade till mig att Martin tyckte att hen hade lurat killarna eftersom de hade inte märkt strumporna. Det var en riktig succé.

De killar Martin pratar om uppfattar den traditionella manligheten som högst i hierarkin där manlighet är normen, och som samtidigt är direkt motsats till kvinnligheten. Att gilla rosa eller lila är något som är kopplat till kvinnlighet, och en pojke som går över gränsen till flickornas värld betraktas varken som en flicka eller som homosexuell. Å ena sidan, Ambjörnsson skriver att kulturella kopplingarna mellan kvinnlighet, manlig homosexualitet och underordning är tämligen verksamma. Ingen vill helt enkelt halka ner ett pinnhål i hierarkin (Ambjörnsson, F., 2011, s.47). Å andra sidan, finns det som Ambjörnsson kallar för smittorisken. Det finns killar som undviker rosa och allt det kan innebära för att ta avstånd ifrån det och minska smittorisken att förlora den högsta platsen i hierarkien (Ambjörnsson, F., 2011, s.63).

Hierarkien är något som skapas tillsammans – en social konstruktion – och det är bara relevant att ha en hög status om det finns någon som har den lägre. Att killarna i Martins grupp hatar rosa är inte enbart ett sätt att skapa det manliga könet som överlägset det kvinnliga. Det blir också ett sätt att skapa homosocialitet, det vill säga gemenskap, “män emellan”. (Ambjörnsson, F., 2011, s.65).

Rosa är okej om det är till mamman.

Hugo gillar inte rosa. Han har aldrig något rosa på sig, eller väljer rosa pennor. Någonting verkade ändras på Alla Hjärtans Dag det här året, när vi föreslog att vi skulle göra ett kort till någon vi älskar. Varje barn kunde välja en egen färg på pappret, och Hugo valde att använda olika toner av rosa. När någon kompis kommenterade hans färgval svarade han att det var ett kärlekskort till sin mamma, och då måste det vara rosa.

Å ena sidan, det verkade vara okej om det handlade om riktig kärlek, annars skulle de ha varit pinsamt och en anledning för att reta honom. Att ta avstånd från rosa blir helt enkelt ett sätt att visa att man är pojke, inte en flicka (Ambjörnsson, F., 2011, s.61). Hugo brukar betrakta sin manlighet genom att ta avstånd på allt som betraktas som kvinnlig. Det handlar igen om att skapa homosocialitet “män emellan”. Trots det tyckte Hugo att det okej att använda rosa och hjärtan för att det var en speciellt tillfälle som handlade om kärlek, och rosa (samt röd) är en färg som i vår kultur symboliserar kärlek. Hugos kompis uppfattade att Hugos färgpreferenser var tillfälliga och att han hade en bra ursäkt.

Å andra sidan, mottagaren är mamman och därför är rosa en lämplig färg att använda. Hugo framställer sig som en heterosexuell pojke och hans relationer till det “motsatta könet” formuleras i termer av kärlek och begär (Ambjörnsson, 2011, s.67) och som sagt, rosa är en färg som förknippas till romantik och kärlek.

The GoldieBlox

The GoldieBlox är en leksak som har som syfte att locka flickor till att bygga. I deras webbsida kan man läsa att building toys aren’t just for boys…, eller award-winning book series & contruction toys for girls. Lindsey Shepard, en utvecklare i GoldieBlox, berättar i en TEDx evenemang att bara 14% av ingenjörer i Amerika är kvinnor, och den här leksaken har som syfte att ändra det i framtiden.

Lindsey Shepard uppfattar uppdelningen i leksaksaffärer som ett problem. Hon berättar i en avdelning har de pojkaktiga leksaker, with a lot of cool stuff, och en annan avdelning kallar hon the pink aisle. När hon pratar om den flickiga avdelningen i leksaksaffären använder hon en “rysch-pysch-ton” och förklarar att flickiga leksaker (bland annat prinsessklänningar, dammsugare, smink och pärlor) bekräftar en genusroll där flickor bara bryr sig om utseende och omsorg. Lindsey berättar att byggmaterialen finns i den pojkaktiga sidan tillsammans med alla andra leksaker som uppmuntrar barn att tänka och konstruera saker. GoldieBlox antar det manliga som norm och de skapar en feminin variant med mjuka färger och gulliga rosetter för att stödja flickor – det avvikande könet – och uppmuntra dem att vara lika smarta som pojkar (Ambjörnsson, F., 2011, s.32). Med det i åtanke, presenterar GoldieBlox byggmaterial som är fint, och därför, feminint (Ambjörnsson, F., 2011, s.79).

GoldieBlox vill förändra samhället och bidrar till att skapa en jämställd struktur där kvinnor tar plats i det som traditionellt ses som manlig. I deras plan är det bara tjejer som ska förändra sig. Ambjörnsson skriver om en liknande situation, där en Susanne, en mamma till en pojke och en flicka, är orolig att hennes dotter ska växa upp till en snäll och lydig flicka som städar och ordnar för mannen i sin omgivning. Efter att prata med Susanne avslutar Ambjörnsson att jämställdheten tycks alltså vara en fråga om kvinnor och kvinnors villkor (Ambjörnsson, 2011, s.43). Ambjörnsson försätter och skriver trots ansatsen att förändra relationen mellan könen är det företrädesvis kvinnor som ska förändra för kvinnor och, i förläggningen, kvinnor som ska förändras. Männen och de manligt kodade sysslorna står delvis intakta (Ambjörnsson, 2011, s.44).

Den Nya Nils

Nils var den typ av pojke som alla brukar uppfatta som en tuff pojke: väldigt energiskt, som gillade att leka med bilar och bygga med klossar. Efter en sommar började han visa mycket intresse på allt som uppfattas kvinnlig, bland annat slutade han klippa håret och började ha rosa kläder på sig. Nils pedagogerna på förskolan tyckte att den nya Nils var väldig normöverskridande och därför jätterolig och uppmuntrade hans nya preferenser genom att ta fram rosa leksaker eller Barbie-böcker.

Ambjörnsson intervjuar en mamma som berättar hur komisk det blev när hennes dotter klädde sin bror med sina kläder. Hon filmade det också, eftersom det var så normöverskridande (Ambjörnsson, F., 2011, s.22). Det de gör på Nils förskolan kan uppfattas som en liknande situation, fast i det här tillfället Nils betraktas nästan som en clown. Att Nils har en könsöverskridande beteende gör inte honom till en clown. Han blir det när vuxnas förväntningar på manlighet krokar med Nils beteende. Nils pedagoger tycker att det är komisk när Nils framstår som feminin, lite tillgjord och möjligen bög (Ambjörnsson, F., 2011, s.132) och de gör narr av honom.

Systers pyjamas till lille bror

Nyligen läste jag ett inlägg av en mamma som var lite tveksam om det skulle vara okej att klä sin son med de gamla rosa pyjamas från hennes äldsta dotter. Hon skrev det i en grupp i Facebook som heter Genusmedvetet föräldraskap där föräldrar ställer frågor och diskuterar olika tema som kommer upp i deras vardag. Hennes inlägg (Christin Elfving) lyder:

Behöver hjälp att resonera m mig själv. Har denna mjuka goa pyjamas kvar efter dottern. Har nu fått en son. VILL vara fri i tanken att denna är lika ok till sonen, men tankarna säger spontant nej. Vad är det som är så inbyggt att jag spontant reagerar att nej, det går inte? Jag har liksom inga problem att medvetet t.ex. köpa en rosa skjorta. Mest irriterad att de här tankarna kommer då jag känner mig rätt öppen i tanken annars. Och ja, han kommer att få sova i de.

Ambjörnsson tar upp precis den här typ av situation i hennes bok (Ambjörnsson, F., 2011, s.21). En familj diskuterar om de skulle klä sonen med dotterns kläder. Föräldrarna i boken är väldigt tydliga: Alltså, enda gången jag skulle göra det är faktiskt om det skulle vara kris.

Mamman som skrev i Facebook verkar inte ha ett speciellt problem med rosa, eftersom hon även säger att hon skulle medvetet kunna köpa en rosa skjorta till sonen. Att sonen skulle ha rosa på sig skulle kunna betraktas som en symbol för status, eller för en stark självkänsla som inte hotas av en färg som traditionellt kopplas till kvinnlighet. Ambjörnsson skriver att rosa får [män] helt enkelt att känna sig självständiga, som att de går sin egen väg och struntar i konventionerna (Ambjörnsson 2011, s.137). Konflikten verkade komma när rosa är kopplat med gullighet och därför med flickor. Symboler som riskerar att associeras med flickor bör helt enkelt inte finnas på en pojkkropp (Ambjörnsson, 2011, s.23) eftersom det som är rosa, kvinnlig eller flickig brukar betraktas som lägre status än det manligt kodade (Ambjörnsson, 2011, s.62).

Slutsats

Som sagt i inledningen rosa är en färg som bär på olika känslor och budskap som hjälper oss kommunicera med samhället och skapa vår identitet. Att älska eller att hata rosa, eller att inte göra en stor grej av det, är olika positioner som säger vilka vi är och hur vi vill synas.

Referenslista