Mammor kan inte köra lastbil

I december 2014 skrev jag ett betänkande av en fällstudie i förskolan där jag jobbar nu. Det grundas i två observationer i barngruppen som ledde till några reflexioner.

Ladda ner: Mammor-kan-inte-kora-lastbil.pdf


Introduktion

Jag jobbar i en förskola i en förort till Stockholm, i en avdelning för barn mellan 3 och 5 år. Gruppen är väldigt aktiv, med halva gruppen som är 5 år och resten mellan 3 och 4. I gruppen finns det utåtriktade barn med starka personligheter och några lite mer inåtvända. För blotta ögat verkar gruppen vara ganska jämställd, och det gör mig vara lite tvivelaktig. Är jag genusblind? Därför är mitt syfte med den här uppgiften att försöka synliggöra verkligheten: på en skala från noll till tio, hur jämställd är gruppen och hur blind har jag varit? För att kunna nå mitt mål har jag tittat på avdelningen/gården, barnens aktiviteter, rutiner och lekar. Det finns olika scener som skulle kunna vara intressanta att undersöka, men hemvrån fångade min uppmärksamhet. I hemvrån brukar barnen leka det som brukar kallas för “mamma-pappa-barn” eller lekar som liknar verkligheten och därför tänkte jag börja med fallstudien där. Finns det starka traditionella genusmönster när barnen leker fritt?

Observationer

För att genomföra fallstudien har jag samlat information genom olika tekniker och vid olika tidpunkter (Patel, R., och Davidson, B., 2011, 56). Till att börja med filmade jag barnens lek i hemvrån och sen intervjuade jag dem (de som var med i leken och några som inte var med). Till slut blev det två intervjuer, en av dem för att förstå mer om deras lek och roller och en annan för att fördjupa mig i deras förhållningssätt till olika genusmönster. En annan situation som jag har valt att inkludera i fallstudien är ett litet samtal som hände under en samling. Båda situationer är kopplade på något sätt och kompletterar varandra.

“Fri” lek i hemvrån och intervjuerna

Tre pojkar (İsmail, Calle och Henrik) och tre flickor (Kristín, Astrid och Clara) väljer att leka i hemvrån, fyra av dem valde att vara kattungar eller valpar (tre pojkar och en flicka) och två av dem valde att ta hand om djuren (två flickor). En av dem var en mamma och den andra var en person (troligtvis hennes dotter), men det var inte tydligt.

Dagen efter jag hade spelat in dem, visade jag sekvensen till barnen för att kunna få några svar – det var den första intervjun. De tyckte att det var jättespännande och kommenterade vad som hände i den. Då förstod jag mer om mamman, som också var en doktor och tog hand om en av valparna som hade gjort illa sig i en tass. Barnen berättade då att den andra flickan var storasystern, som också aktivt tog hand om djuren och betedde sig som en vuxen. Det som var inte tydlig var vems storasyster hon var – mammas dotter eller mammas syster.

Det som jag tyckte var intressant var att prata om mammas yrke, så jag hade en till intervju med mamma-doktorn och storasystern. Då berättade mamma-doktorn att hon gillar att ta hand om de som har gjort illa sig och kom till sjukhuset. I deras lek fanns det inga personer (barn) att ta hand om, men djuren passade också bra. Mamma-doktorn var en mamma, fast utan barn. Sen öppnade vi intervjun/samtalen om yrken med de äldsta barnen i gruppen. Vi gick igenom alla roller och sedan pratade vi om mammas jobb.

Ana – Vilka jobb tycker du att en mamma skulle kunna ha?

Calle – Pilot (Calle vill faktiskt vara pilot, som betyder mycket mer än samma komplementär från någon annan)

Suzana – Tatueringar

Ana – De kan ha tatueringar? Kan de ha tatueringar eller kan de göra tatueringar?

Suzana – Ha och göra

Astrid – De kan köra flygplan

(Det är İsmails tur men han vill inte svara)

Erik – Bygga saker

Joel – Köra bil

Ana – Skulle de [kvinnor/mammor] kunna köra bus?

İsmail – Neeeeejjjjjj!

Alla – Jaaa!

Suzana – Tåg! de kan köra tåg! motto, lastbil..

Alla – Ja!! (Alla utan İsmail verkar hålla med Suzana. Han vågar inte säga mycket längre, och ser ut lite osäkert på vad man ska säga).

Ana – İsmail, det finns inte något rätt svar, alla kan tycka olika (Jag håller inte riktigt med vad jag sa, fast mitt syfte var att han skulle våga säga vad han tycker utan press från gruppen, något som är redan svårt för att fokuset är redan på honom) Är det konstigt om en mamma kör lastbil?

İsmail – (han nickar)

Astrid – NEEEHEEE (det såg ut som att hon väntade på “fel” svaret och var redo för att motsäga honom).

İsmail – (Han vill fixa det, han känner pressen från gruppen, särskilt från Astrid) Mammor kan måla

Astrid – Ja! min mamma har gjort det!

Ana – Finns det någon annan som bodde också i hemvrån med alla djur och mamma-doktor och stora systern som var inte där?

Några – Pappan, fast han var död.

Ana – Men innan han hade död, kunde han jobba med någonting?

Erik – Sockerbagare

Calle – Lokförare

Astrid – Jobba med datorn

İsmail – (han försöker säga något “accepterad” nu) Pappor kan pärla

Suzana – Pärla

Samtalen i samlingen

Vi satt på samlingen med alla barn och ett barn sa att jag är en mamma. När jag försökte förklara för henne att jag är inte en mamma, då sa jag att jag har inga egna barn: de enda barn jag har är ni. Några svarade att de är inte mina, att de har egna mammor och pappor. De verkade förstå att jag inte har egna barn, men det är bara irrelevant information – det verkade inte ha något att göra med att vara en mamma.

Diskussion

Fri lek avser en typ av aktivitet som har ett stort vikt i svenska förskolor. Att leka fritt borde garantera att barnen får en chans att experimentera och vara kreativa, undersöka sin identitet och utveckla sin social förmåga. Johansson, T. (2013, 46) refererar till Tullgren (2004) när han säger att leken bör […] ske utan vuxna för att inte störa barns möjligheter att göra erfarenheter och därmed kunna utvecklas. Vuxnas roll blir då […] att stimulera barns experimentlust i leken genom att ställa material och rum till rätta för viss antagen mognadsnivå hos de barn man har i gruppen.

I den stunden då jag filmade barnen fanns det inga vuxna i rummet. Barnen valde själva att leka i hemvrån och de bestämde också hur många skulle de vara och vilka roller skulle de vara. Att de kunde leka fritt skulle kunna betyda att barnen var isolerade från påverkan av någon vuxen, men vi kan inte glömma materialet i rummet: pedagogerna väljer vilka lekar får man leka och vilka materialen får man använda i dessa lekar. Styrningen sker för det första genom att planera hur rummen ska vara organiserade och vilket material som ska finnas i respektive rum och för det andra […] planera olika konstellationer av barn efter antaganden om hur de ska komma att fungera tillsammans i leken (Johansson, Th., 2013, 42). I skolan brukar man titta på jämställdhetsaspekter på ämnen och på ämnesdidaktiken, men i det här tillfället (i förskolan) är det sociala samspelet i klassrummet och alla aktörer som är med i relationellt samhandlandet som är mest relevant (SOU 2010:99, 42) och (Lenz Taguchi H., Bodén, L., Ohrlander K., (red.) 2011, 185)

Att visa filmen till barnen var också intressant för att då fick jag kunna förstå logiken i leken och förstå rollerna mycket bättre. Nedan finns de olika teman som kan komma fram ifrån den här fallstudien.

Heteronormativitet

Rollvalet är genuskodad, eftersom två av tre flickor i gruppen valde att vara någon som tar hand om de andra medans ingen pojke valde det. De lagade mat till djur och tog hand om dem när de bråkade eller gjorde illa sig. När Clara och Kristín väljer en kvinnlig och skötsam roll prövar de sina identiteter och aktivt skapar dem (SOU 2010:99, 61). De praktiker som kropparna deltar i bildar sociala strukturer och personliga livsbanor som i sin tur skapar förutsättningar för nya praktiker som påverkar och engagerar kroppar (Connell, 2009, 95).

Inom lekramen fanns det en osynlig pappa, och trots att ingen ville vara pappavar lekens struktur inom traditionell heterosexuell ram. Därför fanns det en mamma, och bara en, fast båda flickor betedde sig på samma sätt. Clara och Kristín vill båda ha ganska lika roller (en något vuxen roll), fast de sociala strukturer som de är vana vid tillåter inte att det kan finnas två mammor. Att vara storasyster tillät Kristín att bete sig som en mamma. När jag visade filmen till barnen och frågade dem vad de lekte, sa de direkt mamma-pappa-barn. De är vana vid att använda den här namnet oberoende på vad de verkligen leker i hemvrån. Lekens traditionella namnet redan visar vilken social struktur är möjlig, normal eller accepterat. De är inte mamma-mamma-pappa eller barn-barn-mormor. Barns leker brukar bevisa det som de ser i deras område. Heterosexualitet är normen, och vuxna reproducerar ideligen den här strukturen i vardagen. Barn tar över vuxnas föreställningar om kön och sexualitet, och provar, undersöker och skapar dem om (Martinsson, L. och Reimers, E., 2014, 82). Eidevald, C. (2009, 24) citerar Hellman (2005 och 2008) och skriver att 5-åringar konstruerar och förhåller sig till maskulinitets- och feminitetsnormer. Eidevald försätter att både flickor och pojkar aktivt är mer och upprätthåller dessa normer och att de ger uttryck för hur en flicka och en pojke förväntas vara.

I den här punkten kan man också prata om Claras val att vara en mamma-doktor. Hon skulle kunna ha valt att vara en kvinnlig doktor, fast inom ramen som leken utspelar sig betyder att vara vuxen att ha en roll i familjen. Den här kopplas med vad Suzana kommenterade i samlingen. Det verkar inte vara givet att mammor och pappor blir det för att de har egna barn. Heteronomen är omnipresent och vuxna har heterosexuella förhållanden och därför blir de mammor och pappor.

Egenskapernas dikotomi

Mammor kan inte köra lastbil: İsmail tycker att kvinnorinte kan köra något annat än bil och svarar spontant “neeeej” på något han tycker är självklart. İsmail tror att kvinnor och män har olika egenskaper och förmågor. Men varför är han den enda som tänker så? Han är lika gammal som sina kompisar, han går på samma förskolan och har samma pedagoger. Kan det ha något att göra med familjens backgrund? I gruppen som jag filmade finns det barn med olika nationaliteter (svensk, holländsk, isländsk, amerikansk, serbisk och turkisk). Dessa nationaliteter matchar med länder som är mer eller mindre traditionella, men alla utom İsmail svarade likadant. Kanske har İsmails erfarenheter visat honom att det finns en dikotomi i människors egenskaper och att det inte är något fel med det (Connell, 2009, 86). Barnen i den här gruppen har mycket gemensamt (ålder, förskola, land där de bor i, ekonomisk status, med mera) och det är lätt att se dem som en homogen grupp trots att de har olika erfarenheter och sociala regler som gör att deras förväntningar inom kön och genus är olika (Lykke, 2003).

Gruppens press mot İsmails genustankar var tydlig. Efter İsmails svar var jag inte överraskad när Astrid och Suzana reagerade för att försvara kvinnor och deras förmågor. Astrids reaktion var mycket mer aggressivt än Suzanas. Det verkade som att hon redan förväntade sig att İsmail inte skulle tycka att kvinnor kan köra lastbil och var redo med en stor “NEEEEJJJJ” och nästan hoppade på honom. Suzana fortsatte istället att räkna upp alla typer av transportmedel som hon kunde tänka på (och som hon också tyckte att kvinnor skulle kunna köra).

Intervjuarens förväntningar

De flesta barn verkar ignorera andra delen av frågan “vilka yrken tycker du att en kvinna/mamma skulle kunna göra? Har de inte förstått fråga eller är det en konstigt fråga? Var det kanske mest intressant att prata om roliga/intressanta yrken än att prata om vem skulle kunna göra dem?

Å ena sidan, hur man formulerar en fråga är många gånger mer betydelsefull än svaren. När jag tänkte på vilka frågor skulle jag ställa till dem antog jag redan att alla skulle tycka att kvinnor och män inte kan ha samma yrken, och min fråga innehöll redan denna tanke. Frågan skulle istället kunna ha varit: Vem skulle kunna ha det här yrket? Vilka förmågor måste man ha för att kunna klara det här yrket? Att lyssna på mig själv på filmen har visat mig att mitt eget förhållningssätt letade efter ett specifikt svar, fast barnens erfarenheter eller tankar matchade inte mina förväntningar den här gången (Patel, R., och Davidson, B., 2011, 53).

Å andra sidan, att barnen ignorerade den andra delen i frågan skulle kunna ses som ett positivt bevis på förändring. Det som jag förväntar mig av samhället bygger på mina erfarenheter, och det skulle vara ganska pessimistiskt att säga att samhället har inte förändrats under de senaste tjugofem åren. Jag föddes på 1980-talet i ett före detta totalitärt samhälle i södra Europa. Många kvinnor som blir förälder där idag stannar fortfarande hemma och kommer aldrig tillbaka till arbetslivet. Barnen i den här förskolan föddes i 2010-talet i en medelklassförort i norra Europa, där mammor har ett professionellt liv. Mitt sätt att använda språket är en konsekvens av både mitt förflutna och mina föreställningar om kön och sexualitet (Lenz Taguchi H., Bodén, L., Ohrlander K., (red.) 2011, 91). Könsskillnaderna är socialt konstruerade. Strukturerna är dynamiska och skiljer sig mellan länder, kulturer, åldrar och grupper. (SOU 2010:99, 23). Genusordningen är allestädes närvarande, men dess innehåll och konsekvenser kan variera över tid och rum (SOU 2010:99, 47).

Slutsatser

Den här gruppen är väldig heterogen: det finns många olika typer av personligheter, förmågor och preferenser. Vi har både starka flickor och pojkar som är bråkiga och bestämda. Vi har även tysta flickor och pojkar, högljudda flickor och pojkar, och flickor och pojkar som tar plats och försöker få uppmärksamhet på olika sätt. I Barns perspektiv på jämställdhet i skola (SOU 2010:66, 18) kan man läsa att pojkar tar mer plats, att flickor är mer ordentliga, att flickor är tystare, att pojkar uttrycker sig mer i samlingar, etcetera. Efter att ha genomfört den här fallstudien ser jag att beskrivningen inte alltid stämmer överens med verkligheten i min avdelning – och därför kände jag mig ganska genusblind i början. Det gjorde mig verkligen orolig och samtidigt motiverad att studera ännu mer och sätta på mig genusglasögon.

När man pratar om genus med andra kollegor, är det vanligt att höra de säga att vi redan jobbar aktivt med genusfrågor eftersom vi ändrade namnet på dockvrån till hemvrån, till exempel. Hur vi använder språket är ett viktigt steg, men man ska inte nöja sig med det. Det saknas både kunskap och medvetenhet om hur de vuxnas bemötande påverkar möjligheterna att nå jämställdhetsmål (Eidevald, C., 2009, 11). Kunskapen i pedagogerna är väldig viktig för att kunna göra skillnad, att läsa, reflektera och observera sig själv och de egna värderingar och observera gruppen och deras förhållanden. Det handlar om en icke-trivial process som tar tid, men det är det enda sättet att utvecklas och göra ett meningsfullt arbete.

Jämställdhet i förskolan och skolan kan inte reduceras till en attitydfråga (Wedin, E-K., 2011, 40). För förskolans personal och skolans personal räcker inte den kunskapen (vardagskunskapen) för att kunna arbeta professionellt med frågan. Personalen måste istället ha kunskaper som gör att de kan distansera sig till de invanda mönstren. […] Lärarna måste ha kunskap om fördomar som är förknippade med begreppen manligt och kvinnligt och hur dessa påverkar arbete och miljö i skolan (Wedin, E-K., 2011, 41).

Denna fallstudie har väckt ett behov i mig att påbörja ett genusprojekt. Jämställdhetsarbetet i förskolan ska följa principen av jämställdhetsintegration, vara metodiskt och ha en systematiskt tillvägagångssätt (Wedin, E-K., 2011, 23). Varje avdelning eller varje skola är en egen värld och det som passar en passar inte det andra. Förskolepersonalen måste aktivt observera vilken typ av grupp det är, vilka erfarenheter och egenskaper enskilda barnen har inom kön, etniskt tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och sexuell läggning. Vi måste också observera hur dessa kategorier samspelar med varandra och hur de skapar normen, vad som är accepterad eller ej. Att se och förstå sådana samspel – intersektionalitet – kan vara nyckeln till att bryta och motverka diskriminering (Wedin, E-K., 2011, 25) och för att kunna skapa en effektivt jämställdhetsprojekt.

Litteraturförteckning

  • Lenz Taguchi Hillevi, Boden, Linnea och Kajsa Ohrlander (red.) (2011). En rosa pedagogik – jämställdhetspedagogiska utmaningar. Liber.

  • SOU 2010:99 Flickor, pojkar, individer. Om betydelsen av jämställdhet för kunskap och utveckling i skolan. Slutbetänkande av Delegationen för jämställdhet i skolan

  • Runa Patel & Bo Davidson (2011). Forskningsmetodikens grunder. Att planera och rapportera en undersökning. Lund: Studentlitteratur

  • Connell, Raewyn. 2009. Om Genus. 2. uppl. Daidalos

  • Lykke, Nina (2003). Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen. I Kvinnovetenskaplig tidskrift.

  • Martinsson, Lena och Reimers, Eva (2014). Skola i normer 2 uppl. Gleerup.

  • Wedin, Eva-Karin (2011). Jämställhetsarbete i förskola och skola. Nordstedts Juridik.

  • Johansson, Thomas mfl (2013). Nya uppväxtvillkor – samhälle och individ i förändring. Liberg

  • Andersson Kjerstin (2010) Barns perspektiv på jämställdhet i skola: en kunskapsöversikt. SOU 2010:66. Delegation för jämställdhet i skolan.

Advertisements

One thought on “Mammor kan inte köra lastbil

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s